I avsnitt 140 av podcasten så har vi med oss Jesper Svensson. Triathleten som med dunder och brak levererar en fantastisk prestation i sin debut på Ironmandistansen. Jesper gick och vann Ironman Brasil med tiden 8h 8min och 7 sekunder i debuten på distansen! Vi går under huden på honom och pratar allt från träningsfilosofi samt vad som finns i hans planer framöver. Nedan ser du hans race rapport som han också har publicerat på sin facebooksida: Jesper Svensson Triathlet.
Min första Ironman
10 veckor på Mallorca kan göra dig väldigt stark.
Men samtidigt väldigt trött.
När jag körde Challenge Roma i mitten på April och gjorde ett mediokert resultat så var det mycket känslor om hur ska man få det att gå runt när man lägger ut så pass mycket pengar men inte får något tillbaka. En 11e plats var långt ifrån mina planer när jag åkte dit. Med knappt någon speed som krävs på löpet för att konkurrera med de bästa på halvdistansen.
Jag och coach Frank kände att något behövde göras. För den träningen jag lade in och hur väl jag tränat de senaste året visar att jag kan konkurrera med de allra bästa i sporten.
Vi tog beslutet ganska snabbt att vi testar att gå för en fulldistans. Valet föll då på Ironman Brasilien.
Löpet skruvades upp ett ex antal % i träningen. Kroppen svarade bra förvånansvärt bra på det.
Efter nextlevelcamp på Mallorca fick jag till bra träningar.
Alla tester visade på en fitness nivå som jag ej haft tidigare.
Hemma 5 dagar, tack för en förstående flickvän som låter mig åka iväg igen efter 10 veckor borta och 5 dagar hemma.
Thiago Vinhal är en av de människor som har glimten i ögat och hjälper dem han tycker om väldigt mycket.
Jag kan säga att de veckor jag spenderade med Thiago boende i samma lägenhet i 10 veckor. Tränar över 30h varje vecka. Är det lätt att bli trött på varandra. Men vi höll oss på en professionell nivå. Byte erfarenheter och pushade varandra.
Med hans fysio Nilcio nere de sista 2 veckorna kunde vi trycka på hårdare än någonsin. Jag som kallas ’’fish’’ fick Thiagos lats/överkropp väldigt trötta. Och Thiago pressade mig på löpet där jag fick trötta ben.
Nere i Florianapolis blev jag inbjuden att bo hos Thiago och hans crew. Däribland Bruno Bruno Carnierohar ett fantastiskt hus med ett team utöver det vanliga som gjorde mina dagar innan racet väldigt avslappnande.
Coach Frank var på plats och vi lade upp en gameplan för söndagens första Ironman distans.
En där jag skulle gå från början och göra mitt eget lopp få till en bra simning. Dra ifrån på cyklingen och sen hålla min pace på löpningen. Alltså en sån gameplan där man inte sparar på något utan pressar gränserna.
Den andra där jag skulle vara lite mer återhållsam och spara på krafterna ta mig hela vägen till mållinjen med en bra känsla.
Dagen innan racet så fick jag känslan av att jag lika gärna kunde köra racet idag. Denna känsla är en känsla jag gillar.
Sim
Starten gick, ville testa de andra i fältets simförmåga. Tryckte på första 600m. Tänkte att de två som fortfarande hängde med inte skulle släppa i första taget. Testade ett flertalet gånger med lite fartökningar men det släppte inte en enda gång. Ca 300m kvar av simningen fick jag den där feelingen att nu går det snabbt men jag har kontroll på tekniken. Grillade de två förföljarna bra de metrarna.
Cykel
T1 tänkte jag att jag går för en snabb växling och skakar av mig dem i början på cyklingen. Som ni nu läst så går det mer och mer mot Gameplan 1.. Lite ovetande om vad jag gett mig in på vad de är för sträcka. Samt att linjen mellan dårskap och att vinna ett race är ganska lika.
Trycker på i början av cyklingen, efter bara 30min har jag tryckt så mycket power på cyklingen att jag fått en lucka på 3min. Igor Amorelli monster cyklisten som slog ut mig helt på Ironman 70.3 i Miami höll 3-4min hela vägen till vändpunkten 90km så jag visste att jag inte kunde släppa på gasen.
Vid 140km har luckan ökat till 5min.
Vinden börjar blåsa mer. Här börjar jag få känslor, har jag tryckt för hårt? Vad gör de andra, kommer jag göra en Miami väggning igen.. de är ju en marathon kvar efter detta. De andra har ju sparat på krafterna då de kört i en grupp. Börjar tänka på att håll mig till planen, du vet att du tränat på denna pace, få i dig energi, kyl ner dig.
Löp
Började i en komfortabel pace.
Ut på första och långa varvet på 22km. Där de väntades backar. Första backen, lätt jogg.
Andra backen, går upp för den är så brant. Här får ni första uppdateringen på löpningen ’’Svensson walking up for the hill’’
Jag tänker knappt något här. Bara få i mig energi tänka på tekniken. Och den där kalla rebullen på burk hade varit god nu.
Känner mig jagad men tycker jag har kontroll på min löpning.
Fokuserar bort att jag leder min första Ironman.
20km passerat känner jag lite hopp men ändå inte. Hela vägen till mållinjen är det som gäller. Alla kan tappa tid snabbt under en ironman.
Fortsätter jobba på.
28-29-30-31km passeras.
Coach frank ger mig mellantider och jag tar tider själv med ute på löpet. Hejar på Thiago ute på banan. Säger att nu är det hans tid till att glänsa.
Börjar känna av att energin börjar sina.
Tar tag i allt vad jag kommer åt i aidstationerna.
Funderar på om det var dumt av mig att springa förbi min specialneed bag vid 22km.
Kilometer 34 kändes som en evighet.
Börjar se hopp när den är avklarad. Men samtidigt blir benen tyngre. Hur långt är Igor bakom. Tar han in på mig? Åh nej fryser jag. Kämpar mot mig själv och tänker på att de var dumt att inte gå in och ta den specialneed bagen.
Tar sista mellantiden. Utökat avstånd. Men samtidigt har jag en batalj med mig själv och huvudet.
In på sista rakan. Alla hejar på. Jag är supertrött. Orkar inte visa min uppskattning.
Tillslut kommer målfållan. Jag springer med glädje in på den. Gameplanen höll. Jag är överlycklig. Publiken är fantastisk. Och shit vad har jag gjort.
Har nog inte fattat det än vad som hände.
Jag bara körde mitt race. Simmade på det sättet jag ville. Men utan att skaka av mig de två andra snabbsimmarna.
Vågade gå på cyklingen och visa vad jag tränat för. Men ändå med en viss rädsla.
Sen att avsluta med en marathon för första gången. Har aldrig sprungit så långt i hela mitt liv utan avbrott. Men vad kan jag säga. Jag gillar när kroppen beter sig lite robotliknande. Överleva ta sig framåt. Tid och sträcka blir som ett enda stort äventyr.
Så min Ironman debut blev tillslut en seger på 8:08.07.
Jag gick från en rookie till en vinnare på en dag.
Gjorde en så kallad wire-wire. Ledning i alla mellantider från start till mål.
Tävlade mot fantastiska människor. Däribland Igor Amorelli som pressade mig genom hela loppet. Ödmjuk kille som jag lärt känna för första gången nu.
Thiago Vinhal som är en fantastisk atlet som har hjärtat på rätt ställe. Som alltid kan få en att le. Samt träffade jag så många andra fantastiska människor ute på banan. Både funktionärer, tävlanden och publik. Ni gjorde loppet till ett utomordentligt fint race.
Jesper Svensson
