Det här kommer bli en två-delad artikelserie där första delen tar upp teorin bakom train low compete high medans del 2 kommer ge dig mer praktiska tillämpningar samt direkta tips och råd. Del 2 med de mer praktiska tillämpningarna hittar du här.
Syftet med denna artikeln är inte att skrämma dig eller säga att du gjort/gör fel om du springer dina mil utan energitillförsel, eller har bestämt dig för att klara Vasaloppet på enbart vatten. Det här inlägget ska snarare ge lite nyans kring nyhetsartiklarnas, LCHF-maffians och Kolhydratmaffians många gånger svartvita värld.
Bakgrund – Vad är Train Low Compete High?
För att ge ett bra var på den frågan och reda ut många av begreppen hade det behövts en mindre artikelserie, men i grunden handlar det om att träna med låga glykogenlager (lagrade kolhydrater), för att sedan tävla med fulla lager (compete high) och även tillföra kolhydrater under tävlingens gång (1).
Syftet med att träna med låga glykogenlager (train low) är att stimulera kroppen till en ökad fettanvändning och på så sätt spara på kroppens egna kolhydrater genom att effektivisera fettoxidationen vid ett givet arbete. Detta låter ju inte så dumt, men vad visar forskningen när vi mäter faktisk prestation hos personer som använder ett upplägg med lågkolhydratkost i olika varianter?
Det här är en rolig ”Tweet” från den Kanadensiska landslagsfysiologen och forskaren Trent Stellingwerff som ständigt går in och rör runt i denna oändliga debatt. Ställningen står 12-2 mellan ”train high”-”train low”, med olika upplägg av train low samt efterföljande prestationstest. Anledningen till de små harlortarna runt ”train high” och ”train low” är att denna höga och låga gräns är lika flytande som den inom LCHF. Det finns inget konsensus kring vad som faktiskt är lågt och högt utan forskningen har tittat på alla möjliga upplägg med olika mängder av kolhydrater respektive fett i kosten. 7 stycken publikationer har inte funnit någon prestationsskillnad mellan train low-train high. Men hur som helst så är forskningen tämligen enad, 12-2 är ett ganska solklart resultat.
Hur fungerar det då?
1. Du blir bra på det du tränar!
När du kör långpass utan sportdryck kommer du på sikt lösa det galant. I början var det jobbigt att ta sig runt men på sikt gick det utmärkt. Om du tränar för att det är skönt, inte jagar några siffror/resultat och är nöjd med att bara komma runt, så är det givetvis helt ok! Gör du som många nu efter nyår, det vill säga springer bort några överflödiga kilon utan en tanke på tempo eller hur jobbigt det känns så ska du givetvis inte tillföra energi (kolhydrater eller fett). Det förstör lite av själva huvudsyftet med att springa bort några kilon.
Om du dock har en tävling inplanerad, eller jagar ett bestämt mål, då är det en annan femma. För när du senare står på startlinjen, fullt redo i dina nya lätta skor, kanske du känner igen den där oron för blåsorna som du brukar få, kanske kommer de bromsa dig? Eller magen, den som brukar börja bråka efter någon mil, kommer den att hålla för din gel vid 15km?
Som med allting så handlar det om förberedelse, du måste träna på det du vill vara bra på, vilket även innebär att den utrustning du kommer nyttja ska vara väl beprövad. Annars ökar risken för problem. Vissa av de snabba passen bör köras i de snabba skorna för att kunna hålla en högre träningshastighet och på samma sätt bör energitillförseln planeras för att lära kroppen hantera energin för att kunna springa längre och hårdare. Inte helt oväntat kan vi även träna kroppen på att bli mycket effektivare på att utnyttja sportdryck (2).
2. Träningseffekten kan bli lidande
Många som tränar fastande eller med väldigt låga glykogenlager gör detta för att effektivisera cellernas signalsystem när det kommer till bland annat mitokondrietillväxt. Mitokondirerna är musklernas, och för den delen alla cellers kraftverk där energin kommer ifrån. Så i teorin, det vill säga på pappret låter det ju alldeles utmärkt med mer mitokondrier. Risken är dock att fokuset på att öka din cellsignalering som står för kanske 2-3% av träningseffekten, är alldeles för hög och du kommer förlora men stor del av kvaliteten i dina träningspass. Träningseffekt är inte uteslutande PGC 1-α signalering! Precis som belyst ovan beror träningseffekten på vad du vill träna. I jakten på fler mitokondrier är det istället många som inte orkar hålla den farten de vill kunna hålla på tävlingen. De blir alltså inte bättre på just de delar som de har nytta av under tävling.
Ungefär hälften av de mitokondrier vi har i benen kan med sin kapacitet fylla vårt maximala syreupptag (3). Fyrbenta djur har ett väldigt nära förhållande mellan mängden mitokondrier och deras maximala syreupptagningförmåga (VO2max). Vi människor med bara hälften så många ben att springa med verkar ha en överkapacitet på cirka 50% när det gäller mitokondrier (3).
Trots detta har det visat sig att vi kan producera fler, så att det är onödigt med fler är fel att säga. Men för att dra en metafor, om ditt hus har svämmat över så köper du inte en vattenpump och ställer på övervåningen för att pumpa ut luft med någon förklaringsmodell om att ett eventuellt undertryck kommer skapas som i sin tur får vattnet på undervåningen att tryckas ut? Nej, knappast, du fokuserar på det viktigaste området, det vill säga bottenplan där vattnet finns.
Bortsett från låga glykogendepåer som stimulerar PGC-1 så är även närvaron av mjölksyra en starkt påverkande faktor (4). Vad jag vill komma fram till med det är att du i princip inte kan undgå att träna dig till fler mitokondrier så länge du kör lite intervaller och högintensivare träning emellanåt.
3. ”There is no such thing called overtraining just under eating”.
”It is important to recognize, however, that no sporting medals are awarded for the muscle with highest concentration of cellular signalling molecules or metabolic enzymes. Instead, victory goes to athletes who are the swiftest, highest, strongest or otherwise best able to perform in their event (6).” – Louise Burke, PhD
Hej!
Tack för en intressant och lärorik podcast. Jag har hittat den nyligen och håller på att ”lyssna ikapp”, därför är jag litet sen med mina kommentar!
I #002 säger ni att om man tävlar mindre än dryga timmen så ska man inte bry sig om fettadaption. Det är litet intressant när man tänker på längdskidåkning för damer. De tävlar ju huvudsakligen sträckor på 5-15 km, dvs betydligt under timmen (+ kanske en tremil per säsong, på typ 1h20min). Ändå är en stor del av deras träning baserad på mängd och långpass. Är inte det ”bortkastad” tid i så fall? Kanske bättre att köra ett litet hårdare intervallpass på morgonen och sen vila på eftermiddagen i stället för att sticka ut och springa i tre timmar? Eller, kanske hellre, ägna sig åt teknikträning.
Jag har lärt mig att långpass ska vara grenspecifika eftersom man tränar upp den lokala kapaciteten (fettförbränningen) i de muskler som används. Ändå finns det långloppsåkare inom skidor som cyklar långpass, dvs man använder helt andra muskelgrupper än man gör vid stakåkning. Är det ett feltänk?
/Johan
Hej Johan
Nu har mängd och långpass en väldigt viktig del i träningen för att bygga en grund. Stabila leder, bra muskelaktivering, ergonomi, men även ökning av typ1-muskelfibrer, mitokondrier för lokal fettanvändning osv. Ja listan blir lång. Så långpassen är absolut inte bortkastad tid utan behöver finnas med på plats. Men för den rena fettadapteringens den så är de onödiga. Kör de bara en dryg timme så ska de snarare vara bra på att kolhydratladda och använda kolhydrater som bränsle, 100gr extra lagrat glykogen kan göra en enorm skillnad bara det, och varje gram extra kolhydrat de kan använda som bränsle sparar 5-7% syre jämfört med om energin behövt komma från fett. Och 5-7% syrebesparing i en såpass högintensiv syreförbrukande idrott kan bara det göra en ordentlig skillnad då det motsvarar ungefär 10 pulsslag mindre vid ungefär 80% av maxintensitet.
Det är inte helt ett feltänk med cykel som långpass, men det ska absolut inte utgöra majoriteten av långpassen anser jag. Som du nämnder så förloras en del av den lokala kapaciteten då. Däremot så är cykel skonsammare mot leder och belastar fortfarande det centrala systemet så du får en bättre kondition utan en ensidig belastning vilket det kan bli om du bara åker skidor året om. Så det är inte ett feltänk utan det beror på flera faktorer där slitage är en samtidigt som det för många hjälper till att hålla uppe motivationen om man får skippa sin vanliga sport under vissa perioder.
Men du har helt rätt i det faktum att det inte är lika grenspecifikt och således inte lika optimalt att köra långpass på cykel om du är skidåkare. Så att så länge som det känns roligt och du inte känner dig sliten eller övertränad i specifika muskler involverade från stakandet så bör absolut långpassen vara skidspecifika 😉
Hälsningar från ett vintrigt Gällivare och SM-tävlingarna som går här nu 🙂
// Tommy
Intressant läsning. Som jag ser det handlar det även om hur mycket tid man kan lägga på träning. Har man begränsat med tid så fokusera på kvalitetspass med energi. Har man mycket tid att träna (10-15h/veckan) så hinner man med passen utan energi och även kvalitetspassen. Kombination och variation i träningen borde vara det bästa. (Hoppas jag, annars sliter jag massor i onödan haha)
Du har absolut rätt Acke. Med få kvalitetspass kan du åstadkomma mycket mer än med låg intensitet och få timmar. Det handlar lite om att se kosten som ett verktyg för att öka dina chanser till bättre träningseffekt. Är man en vanlig arbetare är utmaningen att få till kvalitetspassen och ha energi till dem. Är man proffs är utmaningen att våga ta det lugnt och inte alltid kriga på i 75-80%. Liten paradox när man blir bättre kanske ;).
Hej
Intressant o lättläst artikel.