Längdskidåkning är utan tvekan en av de mest syrekrävande och tillika energikrävande aeroba idrotterna vi har. Exakt hur de de fysiologiska kraven ser ut diffar lite mellan de olika distanserna, hur banan ser ut och vilken teknik som används, men i stora drag så är energiförbrukningen per minut alltid skyhög. En anledning till detta är att mer muskelmassa används jämfört med löpning och cykel t.ex. I skidåkning behövs ju även överkroppen till stor del. Men mer om detta ska vi nu kika på.
Bakgrund
Just nu skrivs det en hel del om alla nya rekord inom löpningen som till stor del beror på Nikes nya Next% skor där det debatteras friskt om vart gränserna för hur material får se ut går. Jag ska inte ge mig in i den debatten, men jag vill passa på att lyfta det faktum att materialutvecklingen självklart även finns inom längdskidåkning.
För 100 år vann man Vasaloppet 90km på en tid runt 7,5h med bra före. Sedan dess har väldigt mycket hänt som har sänkt den åkarnas metabola kostnad per kilometer med över 50% vilket gör att åkarna går i mål på en bit under 4h med bra före. Denna trend finns även inom de kortare distanserna som vi nu kommer bryta ner och gå igenom.
Bakgrunden till denna artikel kommer från en studie som heter “Energy system contribution during competitive cross-country skiing”.
Specifikation av en skidtävling
En skidtävling inom längdåkning består av ⅓ del uppför, ⅓ nedför och ⅓ platt åkning enligt FIS regelbok. Eftersom det går långsammare uppför så spenderas ungefär 50% av tävlingstiden i uppförsbacke, 35% på platten och 15% nedför. För ett 15km race som tar ca 30-35min innebär detta 15-18min uppför, 10-12min på platten och sista 4-5 minutrarna utför.
Men, dessa tider är uppdelade i oerhört många små segment då varje segment (uppför, nedför eller på platten) aldrig tar längre tid än 10-35s med undantag upp mot 70s på vissa internationella sträckor. Detta medför att en duktig åkare byter åkstil i snitt 25 gånger per kilometer. Och då inte 25 byten mellan klassisk åkning och skate utan mellan ett antal olika subtekniker inom dessa båda huvudtekniker. En duktig åkare har alltså mycket att vinna på att vara snabb på att byta åkstil.
Nu ska vi kika på vilka fysiologiska krav som ställs på längdskidåkare. Se nedan på följande klickbara bilder hur kravprofilen för eliten ser ut.
Energisystem och kravprofil
En skidåkare i framförallt sprint, men även i övriga distanser måste på grund av banornas längd och utseende, vara duktiga på att prestera runt tröskeltempo och nära VO2max upprepade gånger under ett lopp.
Elitåkare producerar 600-700 watt i uppförsbackarna, och detta sker kontinuerligt med inte allt för många minuters (eller ibland sekunder återhämtning) innan nästa uppförsbacke och burst. 600-700 watt motsvarar för elitåkare runt 100-120% av VO2max. Dessa siffror kommer från studier på åkare under 30km race som ändå tar ca 1,5h vilket belyser vikten av att en längdskidåkare behöver vara grym på att dansa runt och över tröskel och snabbt återhämta sig. Något som i sig kräver ett högt syreupptag och en hög tröskel. I kontrollerade studier där deltagarnas syreupptag mätts med douglassäckar under 40-50min kombinerad klassisk och fristilsåkande mätte forskarna upp att deltagarna låg runt 90% av VO2max i snitt under dessa 40-50min, med 10mmol laktat i blodet hela tiden. Detta är likvärdig tidigare studier där man mätt att under tävling ligger åkarna mellan 85-95% av VO2max med en stor del runt 90-95%. Det vill säga, det gör ont hela vägen från start till mål….
Inte så konstigt att var och varannan åkare har ett syreupptag runt 72-78ml/kg/min och en grym förmåga att pusha syreupptaget i taket i uppförsbackarna för att därefter snabbt återhämta sig i nedförsbackarna innan nästa stigning kommer igen.
Stavlängd & återhämtning
En av de främsta mätbara faktorerna som påverkar prestationen är kontakttid med staven. Åtminstone vid åkning på platten. När farten ökar så minskar tiden för frånskjut, du har alltså kortare tid på dig att få ner staven i marken och skjuta ifrån. Detta kan man såklart lösa genom längre skidstavar som tillåter några millisekunder extra kontakttid och mer frånskjut men FIS har ju i sitt reglemente bestämt en maxlängd på stavar av denna anledning. Något vi belyst i en tidigare artikel om stavlängd.
Vi behöver även nämna återhämtningen som en stor faktor. Mellan prologen och kvarten har vi 60min vila, sen mellan kvarten och semin 40min vila och sist då mellan semin och finalen 20min vila. Så allt eftersom tävlingsdagen går och kroppen blir mer sliten så sjunker även återhämtningstiden så här gallras verkligen åkarna ut så att de som är starkast vinner.
